Fjällräven Classic Sweden 2019

Fjällräven Classic Sweden 2019

För andra året i rad valde vi att delta vid detta fantastiska äventyr. Vi är både glada och tacksamma över att vi bestämde oss, och hade möjlighet, att vandra leden även detta år – 2019 var verkligen ett år som bjöd på perfekta förutsättningar för en magisk upplevelse. I inlägget kommer vi främst att jämföra de tankar och intryck vi kände efter Fjällräven Classic Sverige 2019 med det vi kände 2018. Det kommer således inte vara en detaljerad beskrivning av leden i sig. Den informationen finns att ta del av under vårt avsnitt som behandlar Fjällräven Classic

En trög ditresa

Inför årets upplaga var vi taggade till tusen. Vi visste vilket vackert landskap vi hade att vänta, vi var båda vid god fysik och eftersom vandringen var lagd en vecka tidigare än 2018 hade vi höga förväntningar på vädret. Tyvärr lyckades vi inte få boende på Camp Ripan natten innan starten utan det fick bli Scandic Ferrum (som överraskade positivt men vi håller fortfarande Camp Ripan högst). Boendet blev alltså inte det samma men vi bokade samma upplägg för ditresan som 2018, det vill säga flyg till Luleå och sedan tåg till Kiruna. Det kändes väldigt prisvärt (halva priset jämför med direktflyg till Kiruna) och gick väldigt smidigt 2018. 

Dagen då det var dags att resa gick flygresan som en dans, väntetiden på bagaget var kort och vi tajmade bussen in till stan bra. I Luleå åt vi lunch och hann gå lite i affärer innan vi gick ner till tågstationen för att vänta på tåget mot Kiruna. Än så länge var allt var frid och fröjd. Väl på stationen möttes vi dock av nyheten att tåget var inställt på grund av en olycka på sträckan och ingen på plats kunde ge några raka svar kring vad som gällde. För oss löste det sig ändå rätt bra med en ersättningsbuss som tog oss till Mullejaur, där ett tåg stod och vänta på oss. Vi lider däremot med alla resenärer som valt att ta nattåget och var strandade runt om i landet. Många av dessa fick starta sitt Fjällräven Classic Sverige 2019 senare än planerat. 

Dag 1 - Nikkaluokta till Kebnekaise fjällstation

Efter att ha sovit ut på morgonen gick vi över till skolan vid Camp Ripan och hämtade mat, gas och våra vandringspass. När väl det var gjort fick vi slå hål på några timmar innan bussen mot Nikkaluokta avgick. 

Vandringspass Fjällräven Classic Sverige 2019
2019 års vandringspass

Vädret i Kiruna var aningen mulet och lite kyligt men i Nikkaluokta möttes vi av strålande sol och varma vindar. Det var skönt eftersom vi blev oroliga över att förra årets vädersituation skulle upprepas. En nyhet för 2019 var att man inte behövde vänta till ett visst klockslag för att få starta sin vandring utan man fick gå iväg så snart man ville. Vi tycker definitivt att det var en förbättring eftersom väntan kändes lite väl lång 2018 och i och med att alla startade samtidigt då blev det lite väl trångt på leden inledningsvis. Nu var det betydligt behagligare att gå och man fick känslan av att vara “ensam” från start till mål.

Till skillnad från förra året åkte vandringsstavarna fram redan vid starten vilket gjorde att vi pinnade på i ett raskt tempo utan att ta i något nämnvärt. Innan vi visste ordet av det var vi framme vid Lap Dånalds där vi åt varsin renburgare och drack varsin cola. Fram till dess hade det varit strålande väder men så fort vi kommit ett par kilometer ifrån stoppet började det regna – ungefär på samma plats där vädret svek oss förra året. Skulle vi ha samma otur med vädret som innan? Nej då, lyckligtvis var det bara ett lättare moln som bjöd på ett par ströskurar under ett par tiotal kilometer. Framme vid Kebnekaises fjällstation var det fint väder och torr mark – betydligt bättre förutsättningar att slå upp tältet på än förra året då vi fick sätta upp tältet i kyla, regn och kraftiga vindar. Sagt och gjort: vi slog upp tältet, åt middag och gick till sällskapstältet en stund för att se hur stämningen var. Tyvärr stängde de tältet strax efter vi kom varpå vi bestämde oss för att sätta punkt för dagen och krya ner i sovsäckarna. 

Dag 2 - Från Kebnekaise fjällstation till Sälka via Singi

Vi ställde ingen klocka utan bestämde att vi skulle vakna av oss själva, vilket gjorde vi runt 9:00 när solens strålar nådde tältet. Allt fick ta sig tid så vi gjorde upp frukost och packade ihop tältet utan att jäkta. 10:45 var allt färdigpackat och vattenflaskorna fyllda. Vädret var strålande och allt var torrt när vi begav oss ut på leden igen med sikte på Singi. 

Bergen precis efter vi lämnat Kebnekaise Fjällstation
Vyn när man precis lämnat Kebnekaise fjällstation.

Under rutten börjar de berömda stenarna bli allt tätare under fötterna men det var inte alls lika jobbigt som vi mindes det från året innan. Säkerligen för att vi hade turen att få vandra på torr mark och inte behöva balansera på stenarna för att undvika lervälling. Därför gick själva vandringen som en dans på rosor. Inga problem uppstod och kropp och knän kändes riktigt bra trots att sträckan är aningen utmanande. Något som däremot var precis som året innan var känslan att man skulle se stationen efter varje krön när man gått en, vad vi själva tyckte, var en lång bit av den slingriga vägen. En känsla av frustration uppstod efter ett par av dessa men som tur var visste vi ju med oss detta från året innan. Trevligt nog hade de flyttat fram stationen någon kilometer till en väldigt trevlig plats. Där bjöds det på souvas och vi kunde vila fötterna. 

Med ny energi och mätta magar lämnade vi Singi och började vår vandring mot Sälka. Enligt vår mening är inte Singi alltför trevlig att slå läger vid eftersom det känns som ett riktigt blåshål. Nu var vattnet slut vid stugorna också så man fick fylla på vid den nya stationen. Terrängen efter Singi är bitvis stening men vi tycker att rutten är trevligare än den till Singi. Det bjuder på ett vackrare landskap och lyckligtvis hade vi fint väder hela kvällen. För att undvika att komma fram till Sälka alltför sent åt vi ingen middag längst leden utan tog bara snacks då och då under våra kortare pauser. Ett par kilometer innan stationen stötte vi på de första myggorna men de försvann efter ett tag. Sälka nåddes ungefär 20:00 och i år fick man inte slå läger vid stugorna utan strax innan. Ville man nödvändigtvis tälta vid stationen var man tvungen att betala en avgift på 200 kronor. Innan vi kommit fram tyckte vi att det var rätt trist eftersom vi verkligen uppskattade vår gamla tältplats. Väl på plats märkte vi att det inte var så farligt utan upplevelsen blev ungefär den samma. Sälka är ett fasligt trevligt stopp. Vi var nog i säng innan 22:00 och spända inför utmaningen vi stod inför. 

Dag 3 - Mot Alesjaure via Tjäktja

Eftersom vi visste att vi hade en utmanade dag framför oss, och vi vilat upp oss natten innan, ställde vi klockan på 07:00 så att vi skulle ha gott om tid att ta oss till Tjäktja. Med förra årets erfarenhet i bagaget visste vi att sträckan mellan Sälka ochTjäktja är den mest utmanande, både psykiskt och fysiskt. Vi lämnade Sälka metalt förberedda och vid gott fysiskt skick. De första kilometrarna gick förvånansvärt bra. Även här misstänker vi att det var det torra underlaget som gjorde det så mycket lättare att vandra. Föregående år fick vi balansera på stenar för att undvika all lera och det tog både tid och kraft. Nu la vi kilometer efter kilometer bakom oss. Strax innan berget vilade vi upp oss och åt en bit. Sedan började den jobbiga expeditionen att vandra upp för berget. Som grädde på moset började det regna på oss precis när vi påbörjade bergsbestigningen. Det var bara att dra på regnskydd, regnkläder och se till att vara extra försiktiga vid fotnedsättningen eftersom stenarna blev halare. Energinivån och vattnet i vattenflaskorna minskade rejält men efter ett långt tag var vi äntligen på toppen. Väl där upp står man på Fjällräven Classics högsta punkt, om man håller sig till den ordinarie sträckan och inte tar någon avstickare. Vi satte oss vid stugan precis till vänster om stenen man ser på bilden nedan för att vila upp oss, någorlunda skyddade från vind och regn. 

Fjällräven Classics högsta punkt
Fjällräven Classics högsta punkt

Vilan var verkligen välbehövlig men regn och vind gjorde inte direkt underverk för moralen. Kropparna var fortfarande i gott skick kändes det som vilket var positivt. Den känslan skulle försvinna några steg ner från höjden – då högg det till i ett knä. Som tur var det inget löparknä men någon form av överbelastning. Därför fick det ta lite längre tid att gå ner till det oändliga stenröset. Vi hade dåliga minnen från vägen härifrån till Tjäktja men det var värre än vi mindes. En riktigt otrevlig distans och i år regnade det i ryggen på oss samtidigt som det blåste hårt, till skillnad från förra året då vi fick tämligen fint vädret den här biten. Trots att den säkert bara är ett par kilometer tar det väldigt lång tid att ta sig fram och i ärlighetens namn finns inte mycket positivt att säga om varken natur eller terräng här. Man vill bara spola förbi den. Ett och annat vrål i frustration lämnade oss men efter lång kamp såg vi nästa checkpoint. Här återfår man gott humör och man vet att den värsta distansen är över. Lyckligtvis avlöses den av den trevligaste och mest lättvandrade sträckan på leden – Tjäktja till Alesjaure. 

Efter lite stretching (som gjorde underverk för knät), varm dryck och en jubileumskaka satte vi av mot Alesjare. Efter nån kilometer slutade det regna på oss och marken var torr vilket tydde på att den här sträckan verkar vara solsäker. Naturen var lika vacker som vi mindes den och terrängen är en fröjd att vandra på. Det var lika fint som vi mindes det. Vilka härlig distans! Här njuter man hela vägen till checkpointen. Även här var det dock en liten ändringen jämfört med 2018. Checkpointen låg nån kilometer innan själva stationen och funktionärerna rekommenderade att man skulle röra sig ditåt men ville man slå läger vid stugorna kostande det 200 kronor. På vägen mot stugorna övervägde vi ifall det var värt att köpa en tältplats eftersom det var så himla trevligt där förr året men väl där visade det sig inte vara några problem. Man fick tälta några 100 meter längre bort från vår gamla tältplats utan att betala och då gjorde vi givetvis så. 

Tältplats vid Alesjaure med tält från fjällräven
Vår tältplats vid Alesjaure.

Här trivdes vi väldigt bra. Det enda som störde harmonin var den mängd myggor som fanns här. Vi var båda tvungna att ta på oss mygghattar med nät och vi var långt ifrån de enda som gjorde det. När man knappt sett en mygga på leden under 2018 eller 2019 blev vi rätt chockade över mängden vi stötte på här. Lyckligtvis slapp vi myggbett tack vare all utrustning. Vi stämplade in tidigt eftersom en ännu tidigare morgon väntade. 

Dag 4 - Målgång i Abisko via Kieron

Under de föregående dagarna blev vi alltmer sugna på att spendera en natt på Camp Ripan för att få återhämta oss. Den initiala planen var att gå i mål och åka direkt till flygplatsen men längtan efter att få duscha och sova i Ripans sköna sängar tog över. Därför bestämde vi oss för att gå upp 05:00 för att försäkra oss om att ha god marginal att hinna till Abisko innan det sista tåget till Kiruna avgick. 

Vi packade ihop all utrustning väldigt snabbt i den friska morgonluften och åt en snabb frukost innan vi begav oss ut på leden igen. Det var en varm och solig morgon och myggorna var borta efter någon halvtimma, vilket var tur, för då kunde vi ta av oss jackorna och öppna ventilationsfickorna på byxorna. Efter ett par kilometer satte vi oss ner för att njuta av den vackra sjön.

Kajka 75 vid Alesjaure
Kajka 75 vid Alesjaure

Terrängen längst med sjön är väldigt vandringsvänlig och inte bjuder på några större utmaningar. Vi sjöns slut byter det terräng igen och stenarna tittar fram igen. Här hann vi ikapp en av Fjällrävens vandrande informationspelare som snällt nog bjöd på godis. En riktig moralhöjare! Strax därefter tog vårt vatten slut och den bergiga delen av distansen var riktigt kämpig eftersom vi blev väldigt törstiga i värmen. Efter den branta backen ner får man sin belöning eftersom forsen som väntar bjuder på det godaste vattnet man kan tänka sig. Där drack vi bort all törst och fyllde alla flaskor igen. Vid checkpointen (som vi sov vid förra året) åt vi pannkakorna som erbjöds medan vi vilade upp oss i ungefär en timma. 

Vi lämnade Kieron runt 14:00 med siktet inställt på Abisko. Terrängen i nationalparken är inte heller vidare jobbig utan det gäller bara att göra jobbet. Som många andra etapper känns den här sträckan längre än vad de 17 km som är att vänta. Det är framför allt de sista 5 kilometerna som känns oändliga. Man går och går men inget spår av målet syns, innan man väl är där. Trötta och glada kom vi fram strax efter 18:00. Trötta och glada stämplade vi passet en sista gång, fick våra medaljer och broscher och satte oss i gräset för att samla kraft. Efter 5-10 minuters vila gick vi och firade målgången med souvas och Coca Cola. Medan vi åt bokade vi tågbiljetter till Kiruna och rum på Camp Ripan samma kväll. Därför kunde vi inte stanna så länge utan begav oss mot tåget efter vi fått kängorna putsade. 

Fjällräven classics medalj, strykmärke och brosch vid målgången
Vid målgången fick vi ta emot varsin medalj, strykmärke och brosch. Bilden är från Fjällräven Classic 2019.

Tiden på tåget flög förbi och vips var vi framme i Kiruna. Kvällen på Camp Ripan var fantastisk: god mat, varm dusch och en underbart skön säng som gjorde vårt val att gå i mål en dag tidigare kändes så himla rätt. 

Som bonus lyckades vi även att äta världens godaste sub till lunch på Stejk Street Food innan det var dags att flyga hem till verkligheten. 

Vi ser fram emot att gå Fjällräven Classic Sverige även nästa år, men förhoppningsvis kan vi även lyckas få plats till Fjällräven Classic Tyskland

sub från stejk street food i Kiruna
Något bland det godaste vi ätit: en älgsub från Stejk Street Food i Kiruna.

Lämna ett svar